Klostret i ekdungen målades i Dresden mellan 1809 och 1810 och är en av Caspar David Friedrichs mest spökliknande romantiska visioner. Den ställdes ut för första gången på Preussiska konstakademien 1810, tillsammans med Munken vid havet. På Friedrichs begäran hängdes Klostret direkt under Munken, vilket skapade en dialog mellan de två stora dukarna. Efter utställningen köpte kung Fredrik Vilhelm III båda verken; idag hänger de sida vid sida i Berlins Alte Nationalgalerie.
Målningen är ett exempel på Friedrichs meditation över förgänglighet och evighet. I mitten står ruinen av ett gotiskt kloster, med krossade fönster och kala väggar. En begravningsprocession av munkar går mot ruinens port och bär en kista som endast lyses upp av två ljus. I den snöiga förgrunden ligger en nygrävd grav öppen, omgiven av svagt synliga kors. De lövlösa ekarna, det mörka landskapet och den kalla skymningen förstärker stämningen av dödlighet och förfall. Ändå består naturen: klostret förfaller, men träden sträcker sig uppåt och deras toppar fångar de sista strålarna från den nedgående solen. Ovanför stiger en växande månskära – en symbol för förnyelse mitt i förlusten.
P.S. Upptäck fler av Friedrichs stämningsfulla vyer i vår vykortskollektion bestående av 50 vykort med landskap.
P.P.S. Läs mer om Klostret i ekdungen i DailyArt Magazine, eller lär känna 6 variationer av romantisk kuslighet i Caspar David Friedrichs målningar!